Vad tyckte pressen om "Min pappa är Tarzan"?

Recensionerna av Judith Hollanders långfilmsdebut (som
hon inte ville stå för, se Kommentar) var genomgående
negativa, även om det fanns försonande formuleringar med
hänvisning till att det var en film som på många plan
överansträngde sig själv.
Arne Norlin, AB: "Det börjar med
förfärligt falsk sång av Meg Westergren, som filmens
berättare, guldhamstern Harry.
Därefter staplas tafatt ett antal farsartade
tablåer som med överdrivet 'roliga' grepp försöker berätta
om mänskliga relationer.
Och det 'lyckliga' slutet känns påklistrat.
Ingen har heller kommit överens med
skådespelarna. Inga Gill och Johannes Brost klarar sig på
sin rutin, medan Kim Anderzons porträtt av Moas vimsiga
mamma måste vara på botten av hennes förmåga.
De som klarar sig bäst är faktiskt de
duktiga barnen: Majsan Mattsson som 7-åriga Moa och
Max Winerdal som grannpojken Erik. Men min största
invändning är ändå den moral som filmen ger uttryck för.
Om man har det trassligt är tydligen det bästa att fly bort i
sina drömmar, exempelvis till pappa som är kompis med
Tarzan i Afrika."
Eva af Geijerstam, DN: "Historien om Moa
(Majsan Mattsson), hennes kaotiska mamma (Kim
Anderzon) och bastanta och äventyrliga mormor (Inga
Gill) berättas till exempel genom en guldhamster. Då och
då brister den till och med ut i sång. Varför detta grepp
förblir oklart, ända fram till upplösningen. I stället för att
föra åskådaren in i berättelsen och själva historien framåt,
blir den en förvirrande komplikation.
Men det är ändå som om det frigörande
lyftet aldrig ville infinna sig, som om Kim Anderzon med
sin i sig förträffliga förvirring, Inga Gill med sin vådliga
framfart på motorcykel, eller Lars Ambles komiska mödor
som nye mannen/kocken egentligen inte spelar någon roll.
Jag tror Min pappa är Tarzan helt enkelt
överanstränger sig med alla sina pigga infall. Själva
huvudpersonen Moa kommer bort. De underhållande
stickspåren och bipersonerna blir själva stambanan, och då
genast inte tillräckligt lustiga.
Men - och det vill jag härmed slå fast -
någon katastrof är den absolut inte, vare sig med
producenters eller regissörsmått mätt.
Den hade bara kunnat bli så mycket bättre
- även med det uteblivna ljudarbete som fick regissören
Judith Hollander att ta sin hand från filmen."
Margareta Norlin, Chaplin: "Trots min
respekt för Judith Hollander, och fastän jag sympatiserar
med ambitionerna i berättelsen, måste jag tillstå att jag
finner få försonande drag i den här filmen. Det är rena
rama buskisen, och i vissa fall på en amatörmässig nivå.
Bildspråket är helt och hållet statiskt,
präglat av instängdheten i ateljén, där kameran fått mycket
litet svängrum. Samma inställning återkommer gång efter
annan, och även om djungeln är acceptabelt uppbyggd
tröttnar man snabbt på att se Tarzan svinga sig i samma
lian från ett hörn till ett annat.
Radhusmiljön ska vi bara inte tala om - det
är sällan jag sett ett mer tafatt ateljébygge, fotgraferat från
samma håll ideligen. Det är mer teater än film.
Skådespelarna talar också teaterspråk,
viftar vilt med armarna och drattar på ändan. Till och med
Kim Anderzon faller in i trallen. Och eftersom filmen
spelmässigt redan från början lägger sig på en
öronbedövande slamrig nivå, blir det omöjligt att bygga
upp spänning eller förväntan i fortsättningen. Det blir till
att skrika för full hals oavbrutet.
Det finns detaljer, enstaka scener, som är
fantasifulla och spännande. Men de drunknar i bruset,
tillåts aldrig vila i stämningar eller eftertanke.
Britta Svensson, Expr: "Det börjar riktigt
lovande när vi får bekanta oss med trion Moa, mamma och
mormor, tre generationers kvinnor som lever ut ett
triangeldrama som har sina poänger.
Men de inledande roliga och träffande
scenerna drunknar snart.
Om Judith Hollander rensat i bråten när
hon skrev manus hade detta kunnat bli en barnfilm som
sprakar lika exotiskt som Bröderna Mozart.
Men den regi som hon inte längre vill stå
för i förtexterna tycks också ha saknats vid inspelningen.
De professionella skådespelarna försöker också i birollerna
överträffa varandra i häftigt utspel. I allt detta drunknar
stackars 10-åriga Majsan Mattsson, som skulle varit
filmens huvudperson."
Hans Schiller, SvD: "Min pappa är Tarzan
är en film som känns mest som ett utdraget avsnitt ur
någon av televisionens mer vildvuxna adventskalendrar om
ni förstår vad jag menar. Den är trots alla hyss tämligen
platt och likgiltig, inte direkt dålig utan gjord med en sorts
rutinmässig kompetens som gör att man varken vill tycka
si eller så utan bara besvara filmen med en stor gäspning.
Möjligen finns det mindre barn som kan
uppskatta filmen tack vare hamstrar, gorillor och
egendomliga mänskliga varelser men det är ett dåligt
försvar för en film som lika gärna kan ersättas med ett
besök i närmaste zoologiska butik."
Carl-Eric Nordberg, Vi: "Alla vuxna på
bioduken gör sig överhuvud oavbrutet till och står i så att
grimaserna skvätter - för att roa barnpubliken i salongen!
Det finns egentligen något för barnet djupt förnedrande i
denna ansträngda ambition att med allsköns 'lustiga'
gottköpstrick söka smickra in sig hos de minderåriga
åskådarna. Moa med sin klara blick och sin raka replik blir
den som - åtminstone i mina ögon - förvarar barnets värde
och värdighet mot vuxenvärldens alla simpla
bondfångarknep. Historen berättas dessutom av en kvinnlig
hamster som av någon obegriplig anledning heter Harry.
Det är väl kul?"

Tillbaka