Vad tyckte pressen om "Petri Tårar"?

Kritikerna var nedgörande kritiska mot regissören Erich
Hörtnagl och hans debutfilm Petri tårar.
Recensionsrubriker som "Obegåvat och pinsamt" (SDS),
"En medeltidskalkon" (Arbetet), "Klumpig dialog i
kärlekssaga" (DN), "Kalkon med snopp och tuttar" (iDAG)
och "Medeltida filmmörker" (GP) talar sitt tydliga språk.
Försonande drag hittade recensenterna i en skicklig
scenografi, duktiga klädskapare och ett snyggt foto. Den
som fick utstå hårdast kritik var Carl-Einar Häckner, i
mindre grad Izabella Scorupco, medan flera menade att
filmen slösade bort talanger som Rolf Lassgård och
Marianne Hedengrahn.
Helena Lindblad, DN: "Att regissören Erich Hörtnagl
vågar trampa medeltida mark är modigt, men dumdristigt.
Sedan Monty Python-humorn en gång för alla totalt
underminerat den sortens miljö blir nu de burleska
scenerierna och fysionomierna ofrivilligt komiska, särskilt
i kombination med en bitvis klumpig dialog och grovt
tillyxade karaktärer. Filmen spretar åt flera håll samtidigt,
buskis, försök till ett elegant förvecklingsdrama och
känslig kärlekssaga, utan att Hörtnagl riktigt bestämt sig
för en riktning. Men intrigen i Petri tårar, som bygger på
en kortnovell av Peter Kihlgård med samma titel, är fyndig
och drivet berättad. En historia som Hörtnagl broderat ut
med en kärlekskrank borgmästarson (Häckner) som sörjer
sin döda fästmö, men samtidigt dras till den Tintomara-
liknande främlingen spelad med självsäkerhet och
övertygelse av Izabella Scorupco."
Jan-Olov Andersson, AB: "Regissören Erich Hörtnagl
har haft svårare att hitta en kontinuerlig stil för sin film.
Ibland är allt övertydligt, som i en barnfilm. Men med
jämna mellanrum tar han oss också med in i sexorgierna i
ett badhus. De scenerna känns mest som en ursäkt för att
Scorupco (främst) och andra kvinnliga skådisar ska få visa
tuttarna. Sensualismen är totalt frånvarande, regissören
borde kanske ha tjuvtittat på tunisiska Halfaouine - bakom
slöjan före inspelningen.
Scorupco är, faktiskt, mer övertygande som man än
kvinna. I rollen som Carla får hon mest gå omkring och se
söt ut. Och även hennes repliker låter stundtals mer nutid
än medeltid. Om Häckner är filmens katastrof, finns i
gengäld några starka birollsfigurer."
Gunnar Rehlin, iDAG: "Alltnog - Petri tårar är alltså en
riktigt dålig film. Att den trots det får 'i' (ett i) beror till
stor del på att Rolf Lassgård spelar rikemannen som ska
klås på pengar. Honom är det alltid kul att beskåda, även i
sammanhang som Petri tårar.
I övrigt får vi se en ofta osammanhängande historia med
gapande logiska luckor (varför tar det t ex en gång en hel
natt att rida från en strand till stadsporten, medan det nästa
gång är möjligt att springa sträckan på några minuter), en
klaustrofobisk scenografi, som ofta utspelas i ett
förvirrande mörker, en oerhört konstig blandning av
nästan barnslig humor och försök till s k mustig realism
(komplett med likmaskar och bisarra sexorgier inne på ett
badhus) och ett komplett misslyckat försök att göra en film
som både ska vara rolig och spännande (den är intetdera).
Izabella Scorupco är söt och en inte oäven aktris, medan
hennes motspelare Carl-Einar Häckner - tja, han borde nog
inte ha öppnat munnen. Dels låter det hela tiden som om
han läser sina repliker innantill, dels framstår hans
göteborgska som oerhört apart (speciellt ställt i relation till
de dialekter hans far, Lassgård, och andra i hans
omgivning talar). Instruerad av en tuff regissör skulle
Häckner kanske kunna vara bra - i det här sammanhanget
är han det definitivt inte."
Bo Ludvigssson, SvD: "Ambitionsnivån är sympatisk.
Men Hörtnagl förefaller osams med sig själv när det gäller
hur att få det uppsluppet dåraktiga att stillna i grundtemats
allvar. Han väljer farsartade grimaser och burleskerier,
fastnar också med ena benet i sagoäventyrets actionfälla
och får ingen fason på kärleken. Petri tårar påminner lite
om några Decamerone-tablåer, om Ronja Rövardotter och
Hans Alfredsons Vargens tid.
Långfilmsdebuterande Erich Hörtnagl, som är
filmutbildad i Italien och verkat som regiassistent vid
åtskilliga svenska inspelningar, är dock bekväm i det rent
filmtekniska hantverket och förmår skapa rumsillusioner
med Jan Olof Ågrens dekor och Gunilla Nordlunds
kostymer. Bildmässigt är det därför objektivt sett inte
mycket att klaga på; här finns avskurna perspektiv och
mättade färger i fotografen Rolf Lindströms suggestiva
ljusdunkel långt borta och nära. Ibland blir det riktigt
stämningsfullt mellan ekande kyrkorum och urtida raukar.
Men också tillgjort i bilder och situationer utan djupare
uttryck och riktigt flyt. Kostymfilmen är en besvärlig
genre."
Mats Johnson, GP: "I filmens reklammaterial berömmer
Hörtnagl personkemin mellan sina två unga stjärnor -
tyvärr sprakar det inte så värst uppe på bioduken. Petri
tårar är nämligen en långtråkig och pratig film som spretar
åt för många olika håll. Äventyrsdrama, kärleksfilm och
komedi kryddat med malplacerade sexscener. Karaktärer
introduceras för att sedan mystiskt försvinna ur
handlingen. Ett tag trodde jag att detta öde även drabbat
den ridderlige Mark men till slut dök han upp bredvid en
gotländsk rauk.
Annars börjar filmen inte så oävet. Scenografin känns
medeltida autentiskt skitig och persongalleriet är av det
mustiga slaget."
Bertil Palmqvist, Arbetet: "Det hela är i och för sig
snyggt gjort. Inspelningen skedde på Gotland så en hel del
hjälp med medeltidsstämningen fick man.
Men scenografen Jan Olof Ågren och kostymmakerskan
Gunilla Norlund har ändå fått ligga i och Rolf Lindström
har snyggt fotograferat deras mödor.
Rolf Lassgård som stor och bullersam borgmästare tar ut
de svängar som finns i manuset och Lasse Pöysti gör en
festlig figur som skojarens medhjälpare.
Överhuvud taget är rollbesättningen generöst tilltagen,
Marianne Hedengrahns kåta nunna och Jan Malmsjös
tyska rikemanskrämare för att nämna ett par.
Tyvärr kan inte ens så rutinerade rävar rädda detta
ambitiösa men omöjliga manus.
Slutresultatet blir något som bra mycket liknar en
medeltida kalkon."
Jan Aghed, SDS: "Väl släppta så långt som till
inspelningsmiljöerna, en blandning av gotländska raukar,
Visby ringmur och ateljé, lyckas regissören Hörtnagl och
hans skådespelare till fullo infria de misstankar som någon
produktionsansvarig i tid borde ha hyst om att det hela
riskerade att likna buskis och amatörspektakel. Vilket det
mycket riktigt gör. Jan Malmsjö har en skonsamt liten roll,
men andra kapaciteter, Rolf Lassgård som gniden och
despotisk borgmästare och Marianne Hedengrahn som
kättjefull nunna, tar väl till vara rikliga tillfällen att verka
malplacerade, för att utrycka saken milt. Den sistnämnda
har den tunga plikten att hamna i sketcher som tyder på att
Hörtnagl inspirerats av den burleska erotiken i Boccaccios
'Decamerone'.
Inspirerats är kanske inte rätta ordet; slutresultatet är
obegåvat och pinsamt, på sin höjd något för den tyska
mjukporrmarknaden, som likaså borde vara en given
adressat för de fjantiga, groteskt anakronistiska
sexscenerna under och ovanpå Östersjön mellan Isabella
Scorupco och Carl-Einar Häckner. Skådespeleri är det inte
någonsin fråga om från någondera hållet: bägges insatser i
den vägen förtjänar en barmhärtig tystnad. Och filmen gör
anspråk på samma behandling."

Tillbaka