Vad tyckte pressen om "Min store tjocke far"?

För filmens självbiografiska manus står författaren,
dramatikern och skådespelaren Magnus Nilsson (f 1947).
Han hade tidigare bl a skrivit pjäserna Guds djärvaste
ängel och Knäckebröd och hovmästarsås. 1987 skrev han
en kortare novell om sin barndom som fick namnet "Min
store tjocke far". Den vidareutvecklades till en pjäs med
samma titel, som uruppfördes 1988 av Unga Riks i regi av
Finn Poulsen. Pjäsen spelades även under hösten 1992 för
utsålda hus på en teater i Odense, där den blev en stor
framgång hos både publik och kritiker.
Filmmanuset till Min store tjocke far är en självständig
version av pjäsen, med helt ny dialog och helt nya scener.
Den 16 maj 1991, samma dag som filmmanuset låg
färdigt, drabbades Magnus Nilsson av en hjärnblödning.
Han återhämtade sig dock och har fortsatt sitt
författarskap.
Regissören Kjell-Åke Andersson (f 1949) hade tidigare
gjort ett tiotal filmer för Sveriges Television bl a som
fotograf och manusförfattare tillsammans med regissören
Kjell Sundvall. Samarbetet dem emellan resulterade bl a i
TV-filmerna Vi hade i alla fall tur med vädret (1980),
Jackpot (1980; Prix Italia-vinnare 1981), De unga örnarna
(1982) och Oldsmobile (1982). 1983 gjorde Andersson och
Sundvall biograffilmen Lyckans ost (1983/20). Hans första
egna produktion som regissör och fotograf blev
dokumentärfilmen Bristningsgränsen (1987), om
gruvstrejken i England. Därefter följde TV-filmen
Bumerang. 1988 debuterade Kjell-Åke Andersson som
långfilmsregissör med filmen Friends (1988/10) efter en
pjäs av den japanske författaren Kobo Abe.
Huvudrollsinnehavaren Rolf Lassgård fick sitt
genombrott som filmskådespelare med rollen som Tjaffo
och guldbaggebelönades för sin prestation. Han etablerade
sig senare framför allt som polis i svensk film, bl a genom
rollen som Gunvald Larsson i sex filmatiseringar av Maj
Sjöwalls och Per Wahlöös brottsromaner.
Min store tjocke far spelades in på den sörmländska
landsbygden, bl a vid Runtuna kyrka, under sommaren och
hösten 1991.
När filmen visades i Norge rönte filmen mycket stor
uppskattning i den norska pressen.
Vid de nordiska filmdagarna i Lübeck 1993 fick filmen
ett delat förstapris på 25.000 D-mark. Juryn motiverade
utmärkelsen med att de ville belöna en film som "med ett
självständigt och kreativt språk speglar samhället och både
estetiskt och innehållsligt öppnar nya perspektiv".
Filmen bytte under produktionen producent. Den förste
producenten, Omega Film släppte projektet till
MovieMakers.
Tomas von Brömssen gör en liten statistroll som en
något disträ kypare på ett stadshotell. Även
manusförfattaren Magnus Nilsson agerar statist i samma
scen, som baskerförsedd gäst.
Av de svenska filmer som hade premiär under hösten
och vintern 1992-93 handlade hela fyra stycken om
relationen mellan far och son: Söndagsbarn (1992/13) av
Daniel Bergman, Dockpojken (1993/6) av Hilda Hellwig,
Morfars resa (1993/2) av Staffan Lamm och Min store
tjocke far. Detta uppmärksammades i en artikel av Ingrid
Hagman i Chaplin (nr 241/1992), där hon gjorde följande
analys: "Samtliga filmer berättar om pappor som är
frånvarande, antingen kroppsligen eller själsligen, och om
sönernas stumma längtan efter dem. Om små pojkar som
tidigt lär sig tygla sin kärlek, tiga om sin längtan, svälja
sin sorg.
Sammantaget utgör de fyra filmerna ett slags sorgeskrift
över mansrollens livsfientliga begränsningar - men det
faktum att söner över huvud taget formulerar sin känslor
inför pappor är förstås ett löfte i sig. Ty genomgående är
också oförmågan till kommunikation mellan männen i
familjerna. Det är säkert ingen slump att samtliga filmer
har sparsam dialog.
Från grekerna, över Shakespeare och framåt är historien
full av uppgörelser mellan män och pojkar. Fäder som
ställer hårda krav och utsätter barnet för svåra prov för att
utröna om det kan bemästra sin (kvinnliga) rädsla.
Samtidigt förkroppsligar fadern/mannen
samhällsnormerna och traditionen, och blir ett hinder för
den nya generationens försök att bryta ny mark. Därför
måste fadern besegras - och godkänna sonens
maktövertagande.
I höstens fyra filmer finns stråk av detta klassiskt
manliga: hur ska jag duga i pappas ögon? Men långt
starkare hörs frågan: Pappa, vem är du? Och i
förlängningen - vem är du i mig?"

Tillbaka