RÄVEN

 

En ung man släpps från en anstalt. Omedelbart därefter
angrips han av någon som tar struptag på honom.
Det är natt. En bil med kvinnlig förare anländer till en
obemannad mack. Strax därefter kommer en polisbil. En
av poliserna, Karlsson, störtar fram och sliter henne ur
bilen. "Din älskling har rymt från dig också," väser han.
Hon spottar honom i ansiktet. Kommissarie Jernberg som
hunnit fram säger: "Hej Monika, åk hem nu, är du snäll.
Försök att förstå. Han har svikit dig. Nu tar vi hand om
honom. Och du åker hem!"
- Pappa, ge mig en chans till, ber hon. Och han svarar:
- Han har fått en chans. Och han stack ifrån den. Nu
kan vi inte hjälpa honom längre.
Karlsson hånskrattar och attackeras av Monika som får
tag i polisens bilnycklar och kastar iväg dem. Därpå kastar
hon sig i sin bil och kör därifrån.
- Är det så hon vill ha det så... , säger Jernberg.
Monika kör på mörka skogsvägar. "Nu efteråt kan jag
säga att det bästa hade varit att åka hem igen."
Efter att ha fått slut på bensinen fortsätter hon till fots,
fram till ett hus där hon knackar på. Ingen svarar. Hon gör
upp ett bål på gården och värmer sig. Det hörs rävskall.
Sedan går hon och lägger sig i bilen. Men inifrån huset har
hon bevakats av någon med bössa som haft henne på
kornet med sitt kikarsikte.
På morgonen träffar hon den unge mannen som bor i
huset, Kåre.
- Hej, säger hon, jag ville hälsa på en vän häruppe i
skogen, så stannade motorn bara.
Kåre sätter sig i bilen ochn försöker starta.
- Du har kommit fel, säger han, Det finns inga fler hus
längs den här vägen. Inga vänner heller.
Kåre gräver i jorden. Plötsligt springer han iväg till
ladan. Monika följer efter. Kåre tar ut en stor kärra.
- Kommer det inga bilar, frågar Monika.
- Bara timmerbilar. Men i dag är det lördag.
Kåre demonstrerar en remtygsanordning som hans far
använde när han skulle döda grisar. Kåre berättar om sin
far: "Han hatade alla."
Det hörs hundskall och skottsalvor. Det pågår
uppenbarligen en jakt.
Kåre går in i ladan där han utfodrar en räv.
Monika och Kåre är inne i huset. Monika lagar kaffe.
"Det är varmt och skönt," säger Monika. "Det har aldrig
gått att få det här huset varmt," replikerar Kåre.
"Det finns ingen telefon," säger Kåre på Monikas fråga.
"Den stängdes av när pappa och mamma dog. Men vill du
härifrån finns det en gård på andra sidan berget. Där kan
du få bensin."
Monika upptäcker ett par armbandsur, vilkas existens
Kåre förklarar bort.
Kåre tar hennes handväska och tömmer ut innehållet,
däribland en pistol.
- Ge fan i det där!" skriker Monika.
- Du hämtar den där bensinen nu, va?! säger Kåre.
Sedan eldar han förstulet upp armbandsuren i spisen.
Monika och Kåre ger sig iväg på en lång vandring med
en bensinkanister.
I granngården pågår det ett bröllop. Det hörs musik
inifrån huset. Kåre riktar geväret med kikarsikte mot
huset, och Monika slår undan det.
- Det är inte laddat, säger Kåre.
- Man gör i alla fall inte så där.
- Jag har aldrig varit på bröllop.
- Då är det väl på tiden.
- Man ska inte komma objuden.
- Då lär du aldrig komma på fest, säger Monika.
Från huset ringer hon till sin pappa.
- Ge mig en dag till. Föräldrarna är döda. Jag ringer när
jag kan.
Under tiden stjäler Kåre bensin från en bil men upptäcks
och misshandlas.
- En tjuv, hörs ropet från bröllopsföljet som strömmar
ut. Kåre börjar skjuta och panik utbryter.
Monika och Kåre flyr med bensinkanistern, förföljda av
bilar. En jeep krockar med ett träd, en annan bil får
bensinkanistern att fastna under sig och exploderar.
Kåre och Monika lyckas fly undan. Hemma säger Kåre:
- Jag vill inte tillbaka. Jag var tvungen att rymma. Pappa
och mamma hade dött. Det var en bilolycka. Både pappa
och mamma. Jag var ju bara tvungen. Förlåt.
De omfamnar varandra.
Polisen försöker få kontakt med Kåres föräldrahem.
Polisen Karlsson:
- Bli kär i en pyroman. Är det normalt det?
- Hon tror att han är oskyldig. Förutom att han vägrar
att prata om dom där bränderna, anser dom honom helt
normal. Det är Monikas förtjänst. Om jag bara förstod
karl'n.
- Inget svar. säger Karlsson.
Monika desinficerar Kåres sår med brännvin, som båda
dricker av. Stämningen blir alltmer lekfull, de dansar med
varandra, de kysser varandra, vilket leder till att de till slut
ligger med varandra.
Utanför huset sitter räven.
- Varför sökte du upp mig? frågar Kåre.
- För att jag älskar dig.
-Jag menar från början.
- Det var nåt konstigt med din pappa när han berättade
om dig. Och din mamma som inte sa nåt. Jag blev mer och
mer säker på att du var oskyldig. Var det någon som kände
igen dig på festen?
- Nej, men när räven hittat hönshuset, så ger dom sig
inte förrän de hittat grytet och rökt ut den.
En helikopter flyger in över skogen och spanar med
spelande strålkastare. Rävskall.
Det är morgon. Monika sover. Kåre tar hennes pistol ur
handväskan. Han bär ut möbler på gården och gör ett bål
av dem.
Monika kommer ut och försöker övertala honom att ge
sig:
- Ju förr du åker tillbaka självmant, ju bättre är det. Vi
åker tillbaka nu och reder ut allt. Du kan ju snart komma
hit igen.
- Jag åker inte tillbaka. Dom kommer aldrig att släppa
mig.
- Det var inte du som tände på.
- Nej! Det var inte jag!
- Var du verkligen så rädd för din pappa att du inte
kunde sagt det tidigare?
- Ja.
Hon smeker honom. Kåre:
- Om jag skulle vara skyldig, skulle du älska mig ändå?
Monika nickar. En hund ger skall inne i skogen.
Skottsalvor.
- Varför kan vi inte ge oss iväg nu?
- Jag måste bli klar här först.
- När blir du det? När?
Kåre sliter sig fri.
På polisstationen säger Jernberg, Monikas pappa, till
Karlsson:
- Han rymde aldrig. Nån på nattpasset såg att hans farsa
hämtade honom. Har du numret till föräldrarna? Hon hade
rätt. Han är oskyldig. Jag ger mig fan på att det var farsan
som tände på.
- Passa dig, tillägger han, snart är min dotter chef.
Inne i huset hittar Monika telefonen som hon kopplar
till jacket. Den fungerar. Telefonen ringer nästan
omedelbart. Det är en grannbonde som vill ha hjälp med
en död kalv: "Det går ju inte att gräva ned den döda kalven
med tjälen i marken." Samtidigt ser hon hur Kåre
frenetiskt gräver där bålet funnits. Hon lägger på luren. Nu
lägger hon också märke till en nedblodad fåtölj. Hon
retirerar ut bakom huset och tar sig in i ladan. Där ligger
Kåres föräldrar döda på en kärra. Kåre observerar henne
från loftet.
En jägare kommer in i ladan, men Monika visar sin
polisbricka och föser ut honom. Jägaren vinkar till en
helikopter som avlägsnar sig.
Kåre skjuter jägaren och angriper sedan Monika som
träffas i benet. Monika försvarar sig med en lie. Kåre ger
henne sitt bälte som hon binder om låret. Monika tar hand
om pistolen.
- Var det nödvändigt att döda dom?! frågar hon.
När Kåre hör rävskall, slår han ner Monika, tar från
henne pistolen och vrålar:
- In i hörnet där, men fort för fan!
Kåre tar emot räven i ett litet utrymme han gjort till den.
Kåre:
- Han blöder. Nån har skjutit honom! Aj! (Räven biter
honom.) Snälla lilla Mickel, kom!
- Skjut den då, säger Monika.
Han kan inte.
- Ge mig pistolen. Du får tillbaka den.
Kåre lämnar pistolen på golvet. Monika tar den.
- Skjut den då, snälla, ber Kåre.
Monika skjuter räven och kastar sedan från sig pistolen.
Kåre:
- Varför kom han inte ut?
- Räven kryper undan när han vet att han ska dö. Det
gör alla djur, svarar Monika.
- Du måste väl gripa mig nu?! säger Kåre.
Monika skakar på huvudet, tar pistolen och skjuter
honom till döds. Hon kastar bort pistolen och brister i gråt.
Polisen med Jernberg i spetsen tar sig in i ladan.
Karlsson griper Monika, som sliter sig lös och sätter sig i
polisbilen. Hon har slutat gråta.

Tillbaka