MAMMA

 

I en biosalong visas Dimmornas kaj. Några unga
filmälskare talar ljudligt om det de ser och om filmkonsten
i allmänhet. Ljuset i salongen tänds, och en kvinnlig
vaktmästare kommer in. Hon skäller ut dem som stört
föreställningen.
I foajen fortsätter de unga att diskutera. Det är Gerd,
Barbro, Ilse, Arne och Jan. Gerd får frågan hur mycket
borgarblaskan betalar henne för en recension. 15 kronor,
svarar hon.
Barbro talar drömskt om att intervjua Jean Gabin. Gerd
vill intervjua Jean-Louis Barrault. En riktigt manlig
stjärna, säger hon.
Sedan följer filmens förtexter.
Gerd skriver. Hennes lilla dotter Nelly sitter tyst i en
korgstol.
Mamma skrev dagbok under kriget, berättar en röst.
Efter kriget blev hon sjuk. Jag vet inte vad som åstadkom
hennes sjukdom. Hon ville göra film. Hon ville så mycket.
Frankrike augusti 1939 anger en text.
Gerd är i Frankrike med sin man, David, som är
bildkonstnär. Han målar medan hon intervjuar
filmpersonligheter som Jean-Louis Barrault.
När Gerd och David stiger på tåget för att resa hem, får
de skilda platser. Gerd hamnar i en kupé mitt emot en ung
fransman, Pierre. I en öppen vagn blir David bekant med
en annan svensk, Müller.
Mellan Gerd och Pierre uppstår kontakt som snabbt
växer till intensiv samhörighet likt kärlek vid första
ögonkastet. Det ofrånkomliga avskedet blir smärtsamt,
innan han kliver av för att åka vidare till tyska gränsen
På däcket till en färja berättar Müller för David och
Gerd att tyskarna gick in i Polen i natt.
Hemma i Stockholm arbetar Gerd och några vänner med
en kortfilm. De är rika på entusiasm och fattiga på pengar.
Samtidigt kämpar Gerd för att få göra en långfilm för ett
kommersiellt filmbolag. Hon har sökt uppbackning av
regissören Bosse som berömmer hennes manus.
Gerd ligger på sin säng. David sitter bredvid. Att skiljas
för en mans skull, när man bara har tagit honom i handen,
säger David. Är det inte lite överspänt? Jag kan inte
kompromissa, säger Gerd.
Gerd och Nelly tar farväl av David som är militärklädd.
Han ska resa norrut för att försvara Sverige.
Ständigt framträder Pierre för Gerds inre syn.
Gerd återser Müller som nu är strängt engagerad i
hjälparbetet för krigets offer.
Gerd har fått företräde hos filmbolagets ledning.
Herrarna berättar artigt att de främst är inriktade på
lustspel. De kan också tänka sig någon beredskapsfilm.
Min film är i hög grad en beredskapsfilm, säger Gerd.
Herrarna undrar om den möjligen har en passande roll för
Sickan.
Gerd träffar Bertolt Brecht och diskuterar arbete med
honom.
Tyskarna har ockuperat Danmark och Norge. Gerd
skickar i väg Nelly från stan. Du kommer att få roligt i
Gnesta med de andra barnen, säger Gerd när de skiljs vid
tåget.
Tillsammans med ett par väninnor besöker Gerd ett
badhus. Det är så svårt att klara av en situation, som
uppstått genom Pierre, utan Pierre, säger hon. Hans namn
täcker allt jag har gått miste om - katt, film, kärlek.
Bosse berättar för Gerd att filmbolaget satsar dels på
linjen lustspel, dels på linjen ångest/frihet. Men nu är det
så att i år blir det bara en ångest/frihet-film - och den ska
Bosse själv göra. Han erbjuder henne att arbeta som scripta
på inspelningen. Upprörd avvisar hon anbudet.
Gerds inre röst berättar om skilsmässan från David: Den
kommer att bli klar i november, således två år och några
månader sedan jag träffade Pierre - en vacker gest om man
så vill.
Gerd har börja medverka i hjälparbetet under Müllers
ledning. Hon beger sig till Långholmen för att besöka en
tysk fånge. Konstig tysk, säger fängelsevakten. Han påstår
att han inte är tysk.
Efter en tid kan Gerd återvända till Långholmen med
goda nyheter. Fångens papper beräknas snart bli klara.
Anledningen till att han väckte misstänkar är att han tog
sig in i landet från Norge.
Fången siter hemma hos Gerd. Du har gjort mig lycklig,
säger hon. Setdan kysser hon honom och börjar klä av
honom.
Gerds liv ter sig alltmer kaotiskt. Pierre är fortfarande
en viktig del av hennes kaos.
Stockholm juni 1944 anger en text.
Gerds inre röst berättar att Pierre är död och fortsätter:
Jag lever bara för Toni och barnet jag ska föda. Jag bryr
mig inte om något annat.
Rösten framstår inte längre som Gerds, när den berättar
vidare:
Dagboken slutar i juni 1944. Gerd fortsatte som
filmkritiker på 50-talet. Hon blev sinnessjuk. Hon förlorade
alla sina vänner. Hon dog 1974. Mamma gjorde aldrig sin
film.
I en sjukhusliknande korridor sitter en äldre kvinna.

Tillbaka