Vad tyckte pressen om "Sista leken"?

Maaret Koskinen, DN, fann att Sista leken var en mycket
sevärd film, "inte minst för dess sätt att berätta i pauser
och mellanrum. De suggestiva tystnader som uppstår äger
en speciell sorts innebörd, ett slags visuell motsvarighet till
den tyngd, som ligger i den berömda finska fåordigheten."
Elisabeth Sörenson, SvD, tog upp samma fråga men ur
ett helt annat perspektiv efter att först ha berömt regissören
Jon Lindström för must och sinnlighet i bilder: "Någon
motsvarande känsla för dialog har han knappast. Här talas
karlavulet ordknappt och korthugget så att det nästan blir
parodiskt. Pratighet är visserligen en styggelse, men en
dialog som blir kryptisk är naturligtvis inte heller bra."
Lasse Bergström, Expr, ansåg att filmen balanserade på
pekoralets yttersta brant men "Sven Wollter är engagerad i
rollen som Viktor och det finns ett suggestivt samspel i
fotot av Peter Mokrosinski och musiken av Ragnar Grippe
som ofta leder Jon Lindström rätt i den dunkla natten,
själens och den åländska försommarens."
Britta Svensson, StT: "Med Wollter i rollen blir Viktor
inte den förvirrade drömmare som Lindström kanske har
menat honom vara. I stället får hans relation till flickan en
ton av brutal sexualitet, som Lindström ytterligare
understryker genom att visa tioåringen naken ofta och
omotiverat.
Ännu obehagligare blir filmen, när denna ton blir klart
uttalad realitet mellan Agnetas far och mor. Kort sagt:
fadern våldtar modern trots att det ger henne outhärdliga
smärtor, och hon njuter av det.
Det ska till en man för att hitta konstnärliga kvaliteter i
en sådan historia. Jag klarar det inte."
I Vi fick filmen visserligen bara två stjärnor men Carl-
Eric Nordberg harangerade ändå regissören och dennes
fotograf för att de "skapat en film som ofta omsluter
åskådaren som oväderstystnaden under en hotfullt tätnande
hösthimmel. Vi tvingas in i de sjuka själarnas
skymningslandskap. Det finns en halvt Dostojevskijaktig
stämning över vissa scener. Män och kvinnor verkar då
instängda som i en kollektiv hallucination ur vilken de
förgäves söker bryta sig ut.
Vilopauserna är få, musiken kan ibland bli monotont
effektsökande och en del melodramatiska utspel ekar bara
tomt. Men det är slaggprodukter efter ett smältugnsdrama
om kvinnohat och kärlekslängtan, neurotiskt uppdämd
sexualitet och omöjliga drömmar om paradisets oskuld."

Tillbaka