Vad tyckte pressen om "Höjdhoppar'n"?

Flera kritiker gladdes åt Höjdhoppar'n, men ingen gav
oreserverat beröm.
Carl-Eric Nordberg, Vi: "I Lars Molins nya film möter
vi bland andra en socialassistent som sitter ute i sin
trädgård en sommardag. Han kelar med sin ettårsson som
på stapplande ben börjat erövra världen. 'Dutti, dutti',
jollrar den stolte fadern. 'Dutti, dutti, dutti...'
Till sist blir detta duttande så kompakt att någon frågar:
'Heter pojken verkligen Dutti?' Och pappan svarar liksom
avslöjad och med förnärmad röst: 'Nej, inte alls. Karl-
Einar heter han.'
Det är en av de många ironiska scenerna i denna mycket
välkomna och tragiska komedi som så effektivt skjuter till
måls mot duktighetsraseriet och prestationsreligionen i vår
välfärdsstat.
Lars Molin siktar in sig på den heligaste av kor i detta
konkurrenshetsade folkhem: idrotten! (-)
Det är en svart fars som i infernaliskt träffsäkra bilder
avslöjar både svettflabbiga fördomar och de kalla
kalkylernas ekonomiska rävspel. (-)
I huvudrollen skapar Asko Sarkola ett mimiskt
konstverk. Han gör Pinnen till en gripande gestalt: inlåst i
sin tystnad säger han inte ett enda ord! Men han vädjar om
gemenskap. (-)
Det är en film som inte bara drabbar idrottens
kommersialiserade hjältedyrkan utan konkurrensmoralen
och prestationsideologin över huvud i vårt samhälle.
Kanske finns det trots allt viktigare saker här i livet än att
vara 'dutti'?"
Elisabeth Sörenson, SvD: "Idrottsvärldens förryckta
proportioner uppenbaras i full belysning i Molins
skrattspeglar och farsens höjdpunkt nås när två fyllda
bussar rullar iväg mot Stockholm och DN-galan på
Stadion. Den ena bussen full av alla nämndgubbar som fått
gröna kavajer och blivit funktionärer, den andra full av så
kallade supportrar redan vid starten upprymda av starka
drycker.
Synd att Lars Molin inte går längre och utvecklar det
här med hur det lilla samhället påverkas av sin
höjdhoppande galning, här finns ju så vitt jag förstår
enorma möjligheter.
I stället överger han alltihop för att låta galningens
oberäkneliga - men möjligen logiska - handlande störta
hela konstruktionen. I slutscenen ser vi Pinnen i
trädgården utanför ett mentalsjukhus där han stöter kula
med samma kombination av själsfrånvaro och
koncentration som han tidigare ägnade höjdhoppandet.
I stort sett har ingenting hänt honom. Men alla de
andra? I och för sig är slutpunkten inte dålig - bara dåligt
förberedd. Därför efterlämnar den en stor snopenhet.
Höjdhopparns ansats och upphopp motsvaras inte av
nedslaget.
Men det var roligt så länge det varade och framför allt
var det välgörande med en skådespelare som Asko Sarkola
i huvudrollen. Det är med stor finess han gestaltar den
efterblivne Pinnen som inte blir förlöjligad av vare sig
uttolkaren eller regissören. Löjet är riktat åt andra håll."
Monika Tunbäck-Hanson, GP: "Höjdhoppar'n är Asko
Sarkolas. Det är hans stumma spel, som är, om inte
räddningen, så lindringen i en misslyckad film. Ty ett
misslyckande är Lars Molins nya film. Den är grov i
personteckningen, plump i komiken och seg i handlingen.
(-)
Molin driver med och kritiserar idrottens organisatörer
och svans. Han slår mot byråkratin och okänsligheten
inom stans förvaltning, socialvården mest, eftersom den
har anledning att syssla med Pinnen. Molin säger inte att
idioten Pinnen (filmen går sannerligen inga språkliga
omvägar, utan kallar var sak vid sitt grövsta namn), är den
ende normale i ett sjukt samhälle. Men det råder ingen
tvekan om att Molins solidaritet finns hos Pinnen och hos
de få, som behandlar honom som människa och ej som
idiot.
Det är alltså våra vanliga fördomar och ovanor, som
Molin förstorar upp i sin samhällsspegel men så kantiga
och nyanslösa är de flesta personerna att skrattet dör och
allvaret göms undan.
Lars Molin har visserligen aldrig arbetat med nyanser.
Han har nästan alltid velat provocera genom förenklingar,
och med grovheter har han försökt träffa toner i det
svenska folkhemsdjupet. (-)
I Höjdhoppar'n blir förenklingarna bara trista och den
välbekanta kritiken missar sina mål. Det är synd."

Tillbaka