Vad tyckte pressen om "Flickor, kvinnor - och en och annan drake"?

Filmen Flickor, kvinnor - och en och annan drake, som kan ses som en uppföljare på Ahrne-Robèrts Gott om pojkar - ont om män? (1995/16), väckte en livlig och stundom hätsk debatt. Alla utom Marianne Ahrne och Rigmor Robèrt var eniga om att det var en usel film, vissa hävdade till och med att den var direkt farlig.
"Ulla Wikander, professor i ekonomisk historia, kände sig förflyttad till 50-talets damtidningsvärld. Kristina Hultman, utgivare av tidskriften Bang, sade sig vara chockad och avkrävde Marianne Ahrne en förklaring till varför personer i filmen tilläts framföra kritik mot vedertagna feministiska dogmer. Uppenbarligen var Ahrne för stressad för att mobilisera ett effektivt försvar. Det är också förståeligt" (SvD 20.1.1997).
"När jag häromdagen såg Rigmor Robèrts och Marianne Ahrnes film Kvinnor, flickor - och en och annan drake, blev jag heligt förbannad - förbannad för att jag kände mig kränkt som man. Robèrt och Ahrne försöker ta ifrån mig en del av min personlighet eller inte bara en del utan flera ganska betydande delar av min person (-)
Att vara känslosam, medkännande och varm är inte en kvinnlig egenskap utan en mänsklig - det finns ingen biologisk eller psykologisk förklaringsmodell som kan motbevisa detta påstående. För oavsett psykologi eller biologi så finns det ett samhälle som formar oss. (-)
Vill vi män kedjas fast vid bilden av män som hormonstyrda idioter? Vill vi ha kvinnor som bara har till uppgift att väcka dessa hormonella instinkter till liv?
Naturligtvis inte och naturligtvis måste vi debattera detta angrepp på männen - och kvinnorna" (Pelle Andersson, AB 10.1.1997).
"Direkt otäcka var de hånfulla nidbilderna av misslyckade, det vill säga 'okvinnliga' kvinnor, systemanalytikern som inte gillade att vara gravid och lät maken ta hand om barnet, den spyende flickan i taxin som var full och aggressiv mot sin stackars, stackars pojkvän och kvinnan som inte förstod att hon - tydligen till skillnad från Rigmor Robèrt själv - var för gammal för att klä upp sig och vara förförisk.
Varför gör man då en sådan här 50-talsartad kalkon? Ulla Wikander, professor i ekonomisk historia, påpekade kallt att Ahrne och Robèrt tillhör den generation som just nu får pengar" (Nina Lekander, Expr 21.1.1997).
Efter en visning för gymnasieelever vidtog en livlig debatt: "Det var jobbigt när den där kvasimänniskan kom in och tolkade allt. Varför fick vi inte tänka själva? Och alltid satt hon i något tjusigt ljus och hade liksom en gloria omkring sig. (-)
Flickorna är upprörda över den kvinnobild som lyfts fram i filmen. Rigmor Robèrt konstaterar bland annat att kvinnor i lag ständigt småpratar med varandra och att tystnad mellan kvinnor tyder på fiendskap i gruppen.
-Den slutsats man drar är ju att vi kvinnor inte tänker när vi pratar och att det bara finns rivalitet och tunt pladder mellan kvinnor, säger Ami Humble. (-)
Ingegärd Rösler-Rosenberg, lärare och jämställdhetsansvarig på [gymnasieskolan] Spyken [i Lund] ser filmen som ett tidens tecken.
När arbetslösheten är hög är det ingen slump att det satsas på en film med biologiska förklaringsmodeller som kan sanktionera kvinnornas återtåg till spisen, konstaterar hon. Själv har hon valt att inte visa filmen för sina elever" (Lärarnas tidning, nr 9/97).
Den genom filmen ständigt återkommande bilden av en milt motljusbelyst Rigmor Robèrt på en sommaräng retade många och Marianne Ahrne gick till motattack: "I dokumentärfilmer med låg budget får man ta vädret som det blir. I filmen om män intervjuas Rigmor inomhus i närbild eller utomhus i gråväder och blåst. Här är hon oftare utomhus och ibland i motljus. Varför? undrar man upprört. För att det råkade vara strålande sol flera av de dagar jag hade Rigmor till mitt förfogande. Skulle jag ha väntat tills det började regna?" (DN 16.2.1997).
Rigmor Robèrt hade en förklaring till den hårda kritiken: "Det har hänt mig förr att jag blivit angripen och missförstådd vid seminarier och debatter. Jag har lärt mig vad för slags smärta som kan ligga bakom så starka försvarsreaktioner. För just den person som aggressivt ifrågasatt mig i gruppen har ibland väntat utanför porten eller kontaktat mig senare för terapi eller analys. Jag vill därför undvika hårda och slagfärdiga ord mot enskilda personer. Mitt yrke handlar om förståelse - inte debatt" (AB 31.1.1997).
Filmen undgick inte satirikernas intresse. I programmet Freja sändes 30.1.97 ett inslag med titeln "Träffpunkt Norr om med Marianne Ahrne". I en sketch av Åsa Asptjärn och Gertrud Larsson, med en fiktiv Marianne Ahrne som gäst, stacks en docka föreställande Rigmor Robèrt med voodoo-nålar. Det uppskattades inte av filmkonsulent Bengt Forslund, som anmälde programmet till radionämnden. "Satiren är rena häxbränningen", menade Forslund (GP 3.3.1997).
Satirikerna blev litet förvånade över den häftiga reaktionen på inslaget: "I nyårskabarén vi gjorde i radion i januari åt vi upp Annika Dopping. Men det var ingen som hade något emot det" (GP 3.3.1997).

Tillbaka