Vad tyckte pressen om "Elvis! Elvis!"?

En barnfilm för vuxna, det var en vanlig karakteristik av
Elvis! Elvis! hos kritikerna som överlag mottog filmen
med respekt.
DN (Eva af Geijerstam): ''Elvis! Elvis! är en berättelse
om makt och förtryck. Visserligen är Elvis ett barn, men
filmen riktar sig till var och en av oss oavsett ålder.
Här finns en människas starka och outplånliga
erfarenheter: de fruktansvärda sveken, ensamma stunder
av ångest och skuldkänslor över att aldrig motsvara kraven
på vad man ska vara. Men där finns också stora ögonblick
av kärlek, liv och självkänsla.
Det är en film om ett barns helvete i att inte bli älskad
för vad det är, tvånget att vara 'snäll' intill självförnekelse -
att kanske helst inte vara någon alls.
Den ger sig på en av våra mest omhuldade myter, den
om den goda modern.
Naturligtvis är filmen en utmaning mot alla vuxna. Det
är bekvämt med filmer om barn som inte drar in vuxna i
barnens konflikter. Speciellt svenska biograffilmer om
barn gör sällan vuxna delaktiga i barns känslokonflikter
och tankekonflikter. Ofta påstår de helt enkelt att barn
saknar djupa känslor och starka intryck från verkligheten
och bara har kapacitet för handlingskonflikter. Det vill
säga att de handlar om barn i ytligt spännande situationer,
om vad de gör, inte om vad de ser och känner.
Det är ett enkelt recept för att undgå ansvaret för hur
den vuxne använder sin makt över barn. Samtidigt slipper
man bli påmind om det svåra i sin egen barndom. I Elvis!
Elvis! tillhör inte huvudpersonen något gåtfullt folk. Han
är en av oss, och samtidigt utsatt för oss.
Därför har Kay Pollak gjort en mycket allmängiltig och
ovanlig film.''
Vi (Carl-Erik Nordberg): ''Naturligtvis skulle den här
filmen lätt ha kunnat banaliseras till en sentimental saga
om den stackars övergivna sjuåringen och hans elaka
mamma. Hon som efter hand inser sina dumma fel, får sitt
sedelärande straff och till sist också sin tårfyllda belöning:
en storkram av Elvis!
Vad Kay Pollak och Maria Gripe lyckats med är något
helt annat. Vi dras in i ett känslodrama som gör
verkligheten svårgripbar och människorna mångtydiga.
Visst kan vi tycka att biodukens mamma är en
fördomsfull satkäring när hon i telefon för väninnan
sladdrar om Elvis som gjort 'skandal' under sin första
skoldag. 'Tänk dig att han kissade på sig mitt i
klassrummet! Du förstår vad jag fick skämmas!
Visst kan vi skrämmas av hennes försåtliga
härskartaktik som blandar nyckfulla smekningar och
andliga örfilar. Visst våndas vi med Elvis som vill bli
älskad och sedd av denna oberäkneliga Makt men stöts
tillbaka och grips av hjälplöst raseri: Jag ska döda dig,
döda dig!
Men mitt i sin yttre maktlöshet kan sjuåringen ändå ge
prov på ett växande oberoende. Och trots all utvändig
maktfullkomlighet är kanske mamman - ypperligt spelad
av Lena-Pia Bernhardsson - den hjälplösare. (-)
Pollaks lyhörda regi är ibland lite för tveksam. Och en
del bifigurer kan bli en smula schablonaktiga: ta den
slarvglada farfadern som dricker brännvin i
sommarparadisets röda stuga.
Vid sidan av Hugo och Josefin är Elvis! Elvis! säkert
ändå den bästa film som skapats i Sverige om barn och
vuxna. Den är inte lika sensuellt doftande - mer inåtvänd
och lyssnande till ensamhetens hjärtslag i
barndomsmörkret.
Trots det ingav mig denna lika känslorika som
tankeväckande berättelse en känsla av glädje och lycka''.
SDS (B-E Richter): ''Maria Gripe är starkt övertygad om
att barndomsupplevelser har den största betydelse för den
fortsatta personlighetsutvecklingen och denna film, byggd
på hennes böcker, lanserar nästan övertydligt denna tes.
Hon har medvetet försatt huvudpersonen i en situation
som är fylld av komplikationer - en halvhysterisk morsa,
en tolerant men passiv far, en slarvig men charmerande
farfar och en religiös farmor. (-)
Filmen handlar alltså om ett barns sökande efter sin
integritet.
Det är pretentiöst att sätta upp ett sådant mål och helt
lyckat är inte heller resultatet, trots att handlingen är
inbäddad i sköna bilder, sensuellt tonade eller klarsynt
berättande.
Som så ofta när svensk film skall skildra människors
samvaro, påtvingad eller frivillig, blir framställningen
kantig.
Karaktärerna renodlas, ingen tycks ha hundar i källaren
utan beter sig som om vederbörande vore stöpt i en form.
Detta påstående gäller de vuxna. Filmen räddas enligt
min mening av den ende nyanserade aktören i
sammanhanget: Lele Dorazio i huvudrollen.

Tillbaka