Vad tyckte pressen om "Den enes död ..."?

 

Den enes död... mötte ingen entusiasm hos kritikerna.
Sven E Olsson, Arbetet: "Det finns en tunn pillrande
spänning i upptakten till Stellan Olssons nya film, Den
enes död...
Kameran panorerar långsamt, mycket långsamt, runt sin
egen axel, vrider sig över de skånska betfälten och
upptäcker Jan Waldekranz, som går in i historien och
samhället. Han kunde vara Mannen från vidderna, om det
inte vore för den vita gabardinrocken och att Höganäs snart
ligger i vackert blickfång.
Han är straffad den här mannen. (-)
Jag måste tillstå att Stellan Olssons filmatisering av
Poul Ørums kriminalroman De oförsonliga gör mig
kluven.
Den är sympatisk i mycket. Aktörerna agerar med en
säkerhet till miljöer och situationer som just nu är ganska
sällsynt i svensk film: Waldekranz, Agneta Ekmanner,
Christer Boustedt, Gunnar Öhlund och många fler. Fotot
är skarpt och doftande exakt, och därigenom uppstår
ganska ofta ett intressant förhållande mellan å ena sidan
våldsdramatiken i storyn och de vardagsmiljöer och den
oskuldsfulla natur som å andra sidan ger stöd åt
personernas alldaglighet.
Men regissören driver denna 'konkretism', denna
vardagens förtroliga fåmäldhet ett par snäpp för långt. Det
blir tyst helt enkelt. Trist likaså.
Det är som om han hoppats att de långa
bildinställningarna ska säga oss något som han själv inte
vetat om.
Men det gör de ju inte."
Kerstin Sedvallson, DN: "En bild av ett litet svenskt
samhälle. Vackert beläget vid havet, låga trevliga hus,
prydliga trädgårdar. Lugnt och stabilt. (-)
Och där mitt i den lilla orten grasserar ondskan,
grymheten, avunden, missunnsamheten. Där utbryter det
plötsliga våldet men också den oväntade kärleken .
Det är i dessa bilder av svenska människor i all sin
skröplighet men också med värme och styrka som Stellan
Olsson lyckas bäst. Inte minst hans val av skådespelare ger
filmen liv. (-)
Filmens historia är egentligen ointressant. Åtminstone
skildras den så och det dröjer över timmen innan något
yttre skeende inträffar.
Det är nu en gång så att de flesta filmare är så fästade
vid sina egna bilder att de inte nänns klippa i tid.
Men jag tycker mycket om Stellan Olssons skicklighet i
att fånga människor och deras öden. Replikerna är
avklippta, svårtydbara och personerna uppträder töntigt.
Men så är det ju i verkligheten. Det är bara i Woody Allens
filmer som de neurotiska innemänniskorna är kvicka och
rappa."
Jurgen Schildt, AB: "I hembygden Höganäs har Stellan
Olsson förfärdigat fyra långfilmer varav Deadline blev
hans sävliga men sevärda inlägg om människan och
bakteriologin och Sven Klangs kvintett den hittills enda
användbara återblicken på det svenska 50-talet. (-)
Som grund har Olsson för dagen använt en roman av
dansken Poul Ørum. Det är en modern deckare i den
meningen att den är mycket miljö och litet deckare och att
den levererar fler diffusa frågor än distinkta svar. (-)
Men tiden går och höstvinden blåser kring fiket,
konsumbutiken, bensinmacken. Och runt husvagnarna
stryker den grimaserande byfåne som vi trodde friställdes
av den inhemska filmen för ett kvartssekel sedan, men som
tydligen inte tappat sugen.
Ljuspunkten i dunklet är Jan Waldekranz, en
skådespelare vars profilering och sträva uttryck skulle
förtjäna att infogas i en ram av den hållbara sorten.
Stellan Olssons film erbjuder inte den ramen."

Tillbaka