Vad tyckte pressen om "Berget på månens baksida"?

Berget på månens baksida mottogs berömmande av de
flesta kritiker.
Elisabeth Sörenson, SvD: "Lennart Hjulström och
Agneta Pleijel har lyckats åstadkomma något så sällsynt
som en intelligent film om kärlek.
Hjulström är regissören, Pleijel svarar för manuskriptet.
Båda har sina yrkeserfarenheter från andra områden än
filmens - ändå är Berget på månens baksida otvivelaktigt
film. Hjulström är teaterman men i den mån hans film kan
väcka associationer till andra konstarter så är det inte till
teatern.
Snarare är det tidens måleri man någon gång får i
tankarna - och tiden är omkring 1880-1890. Hjulström har
arbetat tillsammans med fotografen Sten Holmberg och
resultatet är utsökt, valörrikt. Genomtänkta och
genomarbetade kompositioner där ljuset - det artificiella
likaväl som det naturliga - bär ögonblickets stämning. Med
samma intensitet som Holmberg i sina bilder tar fram
Hjulströms intentioner förmedlar Gunilla Nyroos och
Thommy Berggren kvintessensen i Agneta Pleijels text. (-)
Hela filmen är en intelligent diskussion om kärleken och
dess villkor, vårt sätt att handskas med den - och med
varandra. Det är en rik diskussion - och den glömmer inte
barnet; Sonja Kovalevskijs lilla dotter från ett tidigare
äktenskap. Ett mycket ensamt barn vid sin mammas sida.
Den här filmen kan måhända uppfattas som 'smal' i så
måtto att den sluter sig kring en klart avgränsad krets i en
speciell miljö - men jag kan inte finna annat än att dess
tema angår de allra flesta av oss."
Bernt Eklund, Expr: "Lennart Hjulström debuterar som
långfilmsregissör. Han gör det i det lilla formatet men med
stor säkerhet, grunden från ett långt och framgångsrikt
arbete med teater (och TV) visar sig inte bara bära - utan
bär bra.
Utifrån Agneta Pleijels sparsmakade dialog med Sten
Holmbergs murriga, dämpade bilder bygger han ett
kammarspel med ett stilla yttre och ett häftigt inre.
Gunilla Nyroos imponerar i huvudrollen, intensiv och
rörande i sin storhet likaväl som i sin litenhet. Thommy
Berggren svarar utan att ta över.
De fungerar som soloinstrumenten i ett musikstycke där
känslorna växer under en lugn yta.
Man längtar till sist efter att fördämningarna ska brista,
att det levande ska frigöras, I stället kommer döden - och
det sista ofrånkomliga sveket i filmens andra undertryckta
kärlekshistoria, den mellan Sonja och hennes dotter
(utmärkt personifierad av Lina Pleijel).
Så sorgligt är det här i världen."
Jan Aghed, SDS: "Agneta Pleijels och Lennart
Hjulströms Berget på månens baksida är något så sällsynt
som en svensk film som bemödar sig att tala vuxenspråk
om kärlek och samlevnadsformer.
Dessvärre är 'tala' ett bara alltför passande ord i
sammanhanget. Ty i denna pjäsförfattaren Pleijels och
teaterregissören Hjulströms spelfilmsdebut - manus resp
regi - talas det till max i teaterbundna dialogscener och i
ett vackert men blodlöst konstfoto. (-)
Funnes inte Gunilla Nyroos med sitt levande och
känsliga ansikte i huvudrollen vore filmen nära nog lika
visuellt spänningslös som välskriven radioteater.
Inte för att någon realistisk berättarstil föresvävat
Hjulström, om så varit fallet skulle det ha verkat ännu mer
bisarrt än nu att filmen kommenteras av ett berättarjag som
ligger avlidet när den är över; men ett visst mått av
miljökänsla och en misstro mot rent litterära konventioner
måste man ändå ha rätt att efterlysa.
Utdelningen är ytterligt mager på bägge punkterna. En
konvention av det sistnämnda slaget är just greppet med
Kovalevskijs mediterande röst bakom bilderna, en själfull,
välavvägt pauserande Dagens Dikt-stämma, företrädesvis
utbrytande i uppläsning till drömska betraktelser av
vajande trädkronor.
Berget på månens baksida är i hög grad ett drama om
sensuell längtan, desperata känslor, passion, om en
undertryckt och för några svindlande ögonblick frisläppt
sinnlighet. Men stängde man av ljudet skulle filmen ge
mycket få ledtrådar i den vägen. Och misstanken att den i
första hand är avsedd att höras förstärks, på det mest
terroristiska och monotona vis, av Lars-Erik Brossners
musik."

Tillbaka