Vad tyckte pressen om "Barna från Blåsjöfjället"?

Kritikerna berömde mer de goda avsikterna bakom Barna
från Blåsjöfjället än det färdiga resultatet.
Lars Lönroth, SDS: "Barna från Blåsjöfjället är en snäll
och vänlig familjefilm, lite menlös i konturerna kanske,
men med en äkta känsla för sitt ämne: att skildra en grupp
barn som genom vänskap och sammanhållning övervinner
alla svårigheter.
Det är bara själva utgångsläget som denna film har
gemensamt med Laura Fitinghoffs bok från 1907 och den
kända snyftfilmen Barnen från Frostmofjället från 40-talet.
Sedan syskonens moder dött och myndigheterna hotat med
fosterhem går Blåsjöbarnen, filmen och geten Gullspira
sina egna och nya vägar. (-)
Sima, som själv varit aktiv filmkritiker, har ofta med
glädje citerat den franske kritikern och regissören Jean-Luc
Godards famösa yttrande att det inte är någon kvalitativ
skillnad mellan att skriva om film och att göra film, utan
bara en kvantitativ sådan.
Det är väl kanske en sanning med vissa modifikationer.
(-)
Det allra mesta är lustigt och nöjsamt, men själva
barnen kommer man aldrig riktigt in på livet i denna
'verklighetssaga i gränslandet mellan det sannolika och det
sagolika', som Sima själv kallar sin film.
Hygglig barn- och familjeunderhållning, alltså. Varken
mer eller mindre."
Jan Gustafsson, DN: "Det hade känts skönt att kunna
skriva att Barna från Blåsjöfjället är en bra film. Nya
svenska filmer för barn eller 'för hela familjen', som det
heter i annonserna för den här filmen, är alltför sällsynta.
Därför är det lovvärt att regissören Jonas Sima har försökt.
Tyvärr har han inte lyckats. (-)
Det är sällan någonting känns äkta. Filmen lever inte.
Jo, kanske ändå under det korta avsnitt då norrmannen
Rolv Wesenlund medverkar som flyttbilschaufför. Det är
komik i den högre skolan. Men det är inte regissörens
förtjänst.
Denne visar ingen vidare förmåga när det gäller
personinstruktion. I ett sådant här rapsodiskt lappverk kan
inte goda skådespelare som Lasse Pöysti m fl göra mycket
för helhetsintrycket. Det flygs mycket helikopter i filmen.
Men Barna från Blåsjöfjället lyfter aldrig."
Kent Hägglund, Ny Dag: Det här är ju i grund och
botten en väldigt allvarlig historia. I början av filmen hittar
Sima en fin ton där tokiga skämt och djupt allvar blandas
på ett fruktbart sätt. Men vartefter filmen går så blir
Blåsjöbarnen och deras upplevelser allt mindre
betydelsefulla. Intresset och utrymmet tas i stället upp av
mer eller mindre lustiga mellanspel med konstiga figurer
som barnen möter under sin flykt. Skämten ligger
utströdda litet hur som helst och har ofta ingen relation till
handlingen. Alltför många av dem är mer tramsiga än
roliga.
Sämst är slutet. När syskonen äntligen kommer fram till
Stockholm och tunnelbanebygget - då får de reda på att
deras pappa inte är kvar där. Redan dagen efter deras flykt
har han återvänt till hemmet i fjällen. Alla deras strapatser
är meningslösa, allt det de har upplevt (och vi har sett)
saknar betydelse. Det är en tragisk situation - eller kanske
en tragikomisk. Men Sima snuddar över händelsen och
låter den bara bli en i raden av menlösa och meningslösa
vitsar."

Tillbaka